Härliga Elin Carlsson sätter sig mitt emot mig och jag ser med spänd förväntan fram emot att få höra henne berätta vad Gud gjort under hennes bibelskoleår. Hon har gått ett år på Upprättelselinjen och fortsatte efter det på Träningslinjen. I höstas började hon på årskurs två på Arkens bibelskola  Jesus Helar och Upprättar.

Första gången jag träffade Elin var hon bara 11 år gammal. Det var i Boden, Norrbotten. Då satt hon uppkrupen i en soffa bredvid mamma och löste sudoku. Elin var lite tillbakadragen, blyg och försynt. Idag har hon hunnit bli en vacker, lång och ståtlig ung kvinna som går med lätta steg. Hon bara strålar av Jesus inifrån och ut. Skrattet och glädjen är aldrig långt borta, och blyg – nej, inte alls.

Under semestern på Gotland hände något

Elin berättar att hon inte hade tänkt börja på Arkens bibelskola förrän året efter, för att hon hade tänkt spara mer pengar för att få en tryggare ekonomi. Under sommaren kände hon sig oerhört stressad, men åkte till Gotland en vecka tillsammans med sina föräldrar för att semestra. Med på resan var även flera andra personer från församlingen Arken. Där upplevde Elin en sådan vila, trygghet och kärlek som hon aldrig känt förut.

– Där var det glädje frid och ett lugn trots att vi var många, cirka 12 personer. Det var så mycket stress som släppte den veckan. Vi hade så roligt där och vi samlades och bad tillsammans. De bad också något som kallas flödesbön, så jag fick “smaka” på det och blev väldigt djupt berörd. Tårarna flödade för att det var en så stark Gudsnärvaro.

En djup längtan inuti

– När jag kommit hem till Boden igen var det som om hela jag bara bröt ihop. Jag skärpte till mig under arbetsdagen men grät så fort jag kom hem från jobbet. Jag visste inte vad det handlade om, jag trodde att jag saknade mina föräldrar, som bor i Kungsängen, men det var en djupare längtan än det. Jag var i Guds närvaro hemma i Boden hela den veckan, berättar en rörd Elin som torkar bort en tår som sakta rinner nedför kinden vid minnet av det som hände.

Elin ringde sin mamma varje dag den veckan. Till slut frågade hennes mamma varför hon skulle vänta ett år till på att gå bibelskolan då hon ju redan hade pengar till bibelskoleavgiften och bodde hos dem. Elin bestämde sig för att flytta ner och gå bibelskolan redan samma år. Det tog bara en halvtimme, efter att de lagt ut en annons på Facebook att få lägenheten i Boden uthyrd. Allt stämde och föll på plats.

Bar på mycket fruktan 

– Jag började på Upprättelselinjen och det första jag fick var något som jag längtat efter länge, nämligen tungotalet, bönespråket. Innan hade jag inte ens vågat pröva tala i tungor för det kändes “skämmigt”. Jag hade så mycket fruktan för allt möjligt när jag kom. Det var till och med svårt att gå fram för förbön för jag tyckte att alla tittade på just mig och upplevde det som att det bara var jag som hade behov, fast det egentligen inte var så. Det var ju många som gick fram för förbön!

Vågade vittna

Elin berättar att hon hade fått förfrågan om att vara med i lovsången på bibelskolan men svaret hon gav var: ”Aldrig i livet!”. Det var så mycket hon egentligen ville men inte vågade göra. Hon vågade inte sjunga, inte dansa, inte tala inför folk och så vidare. Sakta men säkert började fruktan ge vika och under en klassdag vågade hon gå fram och vittna i mikrofonen.

– Jag bestämde mig för att våga, att ta ett steg, om jag så bara skulle tala i en minut, och jag tog steget. Det var flera elever som efteråt sade att de var rörda av mitt vittnesbörd.

Att förstå helande-processen

Vidare berättar hon att det var en svår höst på olika sätt då den inre processen satte igång. Hon hörde undervisningen och blev glad men senare på eftermiddagen hemma kunde hon inte förstå varför hon mådde så dåligt.

– Jag blev attackerad i mitt sinne med både det ena och det andra. Det som ändrade allt var när jag frågade min pappa varför det var så jobbigt och svarade han så bra: ”Var glad Elin att du känner så här för det visar ju bara att Gud lyfter upp saker till ytan”. Efter den dagen tänkte jag annorlunda: Jag får må dåligt för nu ska allt det tunga och jobbiga upp och ut.

Själens helande i bönerummet

Jag frågar Elin vad som hände under förbönssamtalet om själens helande som de fick i Upprättelselinjen. Hon svarar:

– Innan samtalet hade jag fel Gudsbild, och massor av fruktan och prestationsångest. Jag såg Gud som dömande och att han nog ville att jag skulle prestera för att duga. Jag bävade även för att be överlåtelsebönen högt i bönerummet, det kändes som ett oöverstigligt hinder. Jag var jättenervös inför förbönssamtalet. Men jag fick tre fina trygga förebedjare som sade att det gick bra att be tyst om jag ville, men då bad jag högt ändå. Under samtalet fick jag tömma ur mig massor, men det viktigaste för mig var att få visshet om att Gud älskar mig för den jag är, inte för vad jag gör, säger en rörd Elin.

Guds kärlek landade i hjärtat

Den sanningen, som nu genomsyrar Elins hjärta, uppenbarades där i bönerummet. Även om hon ibland brottas med fiendens tankar om att Gud inte älskade henne, speciellt när hon misslyckas med något, så kommer hon snabbt tillbaka till sanningen om Guds stora kärlek.

Hon upptäckte att Gud varit med henne även i de svåra stunderna i livet; då hon exempelvis blev mobbad när hon gick i årskurs 6, och det kom en tjej som tröstade henne då hon satt i klassrummet och grät under en rast.

– Hon bara kom och höll om mig, hon brydde sig om mig när ingen annan gjorde det i skolan, inte ens lärarna. Jag hittade en massa positiva händelser mitt i allt som varit svårt i livet så jag förstod att jag hade haft Guds kärlek och beskydd hela tiden. Jag fann glädje i det.

Lovsången ljuder

Elin fortsätter berätta vad som hände när hon sedan började på bibelskolans Träningslinje:

– Det första jag gjorde var att säga att jag ville prova vara med i lovsången. Visst var jag ganska nervös först, men jag kom igenom det. Sedan har det bara fungerat. Jag ber nu till Gud om frimodighet, att jag ska våga sjunga fritt i Anden, från mitt hjärta. Jag tar nya steg varje dag och det går framåt.

Fri från fruktan prestation och förkastelse

– Den stora skillnaden i mitt liv är att jag nu är kvitt den fruktan jag bar på, och den djupa förkastelsen som gjorde att jag hade helt fel bild på vem Gud är. Nu kan jag också se mig genom Guds ögon så att jag ser vem jag är. Jag har blivit mer förankrad i bibelordet och jag läser mycket, speciellt då det kan känns jobbigt. Jag är väldigt öppen med mitt liv inför Gud nu och jag skyndar mig till honom om jag mår dåligt eller har gjort fel. Vi har många personliga samtal i vår relation Herren och jag, precis som om jag pratar med en vän på telefonen. Det blir inte en massa ”fina ord” och ”tjusiga böner”. Relationen gör att jag inte längre känner fördömelse inför Gud.

Elin berättar också att den makten som ligger i prestation har släppt sitt grepp. Om det kommer upp igen går hon till Gud med det.

– Att gå på eftermiddagspraktiken Färg & Form har varit förlösande i mitt helande från prestation. Det handlade om så mycket mer än att bara måla och pyssla, det handlade om att komma ut i frihet från prestation. Det fanns inga krav på att ”måla tjusiga tavlor” utan där släpptes kreativiteten, som Gud lagt i mig, lös på ett helt nytt, och för mig, revolutionerande sätt. Det blev Elin minus prestation!

Använd av Gud

Att själv vara förebedjare i bönerummet under träningsettan gick bara bra och Elin överraskades av att hon var så känslig inför konfidentens behov, och att hon kunde höra från Gud och förmedla det. – Gud använde mig och det kändes sååå bra! Det var så roligt och underbart att få bli använd av honom, och tack gode Gud för att jag slipper göra det ensam, utbrister Elin skrattande. Hon fortsätter skratta när vi går utanför barnkyrkan, och jag smittades av det. Det ekade skönt av skratt i den långa korridoren mot Stora caféet.

Text: Gull-Britt Johansson, Foto: Kristina Scharin, Mats Pettersson 
Artikeln har ursprungligen publicerats i Helande Löv nr 3-4/2018